Fröken Vår har flyttat in till herr Vinter. Mitt i hans tradigaste period. Där stod hon i vargtimman och klev sen in med väskan full av leenden, värme, spring i benen, kittlande glitter, livsglädje, lätta ord, klara ögon och förälskelse. Hennes ankomst märktes redan i gryningen och påverkade sannerligen alla här i huset. Plötsligt blev det en helt annan rörelse, som om alla svävade fram likt barnsliga toner i en lättsam och gudomligt vacker Mozartsymfoni. Svepta i sol och himmelsblått.
Till och med jag spratt till vid hennes klingande skratt där ovanifrån och hamnade flanerande längst ån där änderna, vinden och människorna samstämmigt tycktes säga: Det är lätt att leva en sådan här vänlig dag.
Det var synnerligen trevligt också, ska tilläggas. Apostlahästarnas ystra danssteg plaskade i vattenpölarna och själen förde.
Medan timmarna så leker mot aftonen möter jag henne och kysser tacksamt hennes nätta hand och säger ”Välkommen!”
”Jag är inte riktigt installerad än. Kanske måste jag… ”, svarar hon.
”Ah, jag vet”, skrattar jag, ”jag vet, men du har kommit med något väldigt väsentligt. Du har ingett hopp: Ljuset kommer, ljuset kommer!”
*
Vi skiljs i samförstånd, med en intim vetskap som vandrar genom blodomloppet och värmer ut i fingertopparna.
Jag skålar i rent iskallt vatten och jag tänker på snökyssta rosor och denna febriga klarhet. Hur en känsla målar världen…
THOMAS KOSKELA 
